Kurs för Joel Svensson arrangerat av Dömsta gård, del 1

Fredagen den 27 april spenderade jag och Annie med hundar på Dömsta gård utanför Köping, där Nina Sixtensson arrangerar väldigt trevliga endagskurser i vallning med Joel Svensson som instruktör. En lättarbetad 25:a fanns till förfogande i det nybyggda ridhuset, smidigt med ingen eller mycket liten dragning och fåren orkar bra när de inte behöver stå i solen. Applåder till Dömsta!


Joel visade sig vara en väldigt sympatisk instruktör, lågmäld och tydlig. Oron över att ha anmält sig till ”fel kurs”, dvs med tävlingsinriktning, kom snart på skam – varje ekipage arbetade på sin egen nivå och fick konstruktiv kritik och hjälp utifrån det.


Vid vår egen presentation berättade jag att mitt problem ligger i att jag inte når Basta, och att hon bara har en enda tanke i huvudet – att ta sig runt flocken.


Som första övning fick vi göra något som Joel kallar ”trädet”. En grundövning som han alltid startar sina pass med, oavsett nivå på hunden. Föraren står mitt i flocken och låter hunden röra sig runt utan några som helst röst-hjälper, annat än om hunden försöker ta sig in mot flocken. Man pekar med en longer-piska i riktning mot hundens bog för att hålla ett tryck på hunden. För att stanna och/eller vända hunden pekar man istället framför hunden. Pekar man mot hundens svans så gasar den, vilket således sällan blir aktuellt. Om och när hunden känns öppen och balanserad, så backar man med flocken efter sig så att hunden får göra ett kort framdrivning. Därefter stopp och runt i trädet igen.


Jag har ju aldrig använt longer-piska förut, bara käpp. Första vändan inne i fållan var Basta förvånansvärt låg och öppen – om det var mitt pisk-pekande, ridhusmiljön eller nån kombination vet jag inte. Joel sa t.o.m att jag fick vara försiktig med mina rörelser med piskan, så låg var hon!


Men allteftersom dagen framskred så förstod jag att det var något övergående, aber natürlich, så enkelt kan det ju bara inte vara!


Och så står man där igen, och har en hund som vänder in mot djuren och därför trycker iväg dem, så att hon får gå upp och stoppa, och trycker iväg dem igen osv……och ligg/stopp funkar inte då.


Joel kom in och frågade om han fick hjälpa mig att ta ner henne lite. Han smällde med pisken i marken för att få henne att bromsa och vända ut till rätt avstånd. När han tryckte henne så flankar hon bara för att komma förbi trycket, så hon kan fortsätta med sitt.


Där är ju pisken bra, eftersom man når bra att smälla i backen även åt det håll hon flankar, så att hon vänder och flankar åt andra hållet, och så stoppar man igen, efter ett tag inser hunden att enda vägen är rakt bort. Fortfarande måste man dock vara vaksam på att resultatet blir att hunden verkligen är öppen och håller tillbaka ordentligt, så Joel rekommenderade mig att när hon beter sig så dumt, se till att fullfölja tryckningen ordentligt och gärna trycka henne ända upp i ett hörn.


Joel var väldigt tydlig med att detta inte skall göras på fler hundar än de som verkligen behöver det. Av oss som tränade där i fredags var det bara Basta som tålde och behövde en sådan övning. Hon ger sig inte i första taget, och till och med Joel konstaterade lite förvånat efteråt att han blev faktiskt lite arg….


Om hennes tjocka hud beror på att hon genetiskt är en ”hård” hund, eller om det beror på att hon fått ”göra för mycket som hon vill”, kunde inte Joel säga definitivt. Han lutade väl åt det senare, men jag tror mer på det första. Det är ju inte så att hon blivit värre och värre, snarare kanske bättre. Utan såhär fokuserad på djuren och svår att påverka har hon varit hela tiden, ända sedan den sekund hon tände som fyramånaders valp.


Däremot kan jag tänka nu att det kanske hade varit smartare att vänta med vidare träning efter tändningen, fram tills nu? Såhär ”hårt” kan man ju inte gå på en valp precis, och kanske har då kontentan blivit att eftersom de medel man kan använda sig till en valp inte räckt till henne, och det faktiskt blivit så att hon därför fått ”överhanden”? Och det man trott var frustration, osäkerhet och kontrollbehov var något helt annat (helt uppenbart). Eller så hade väntan, som alla sa, gjort henne ännu värre vid starten.


För trots att jag verkligen inte gillar att behöva stå med en pisk och smälla i backen som en annan jäkla cirkusdressör, så blir hon ju en helt annan hund efter ett sådant tryck. Öppen, mjuk i rörelserna, vaksam på vilket avstånd djuren behöver och raka fina framdrivningar (och fråndrivningar) utan en massa flanker och vändningar inåt. Ligg/stopp tas omedelbart, mjukt och fint. Och till och med lugn utanför fållan – fina mandelformade ögon.


Första träningen hemma var jag beredd på att få vara ”med från början”, där hon ju är hemma och kan om möjligt ÄNNU bättre själv. Och så blev det. Men efter ett som vanligt alldeles för långt pass, så hittade jag ”det” igen.


Skönt att få hjälp som ger resultat, och att Joel och Ann har samma uppfattning om vad Basta behöver just nu.


Måste dock erkänna att jag undrar lite vad mina snälla grannar tycker om att jag står och smäller med en jäkla piska i backen……..dom kanske tror att jag spöar min lilla hund? Kanske skulle behöva ta ett snack med dem.


Fast meningen är ju inte att jag ska behöva hålla på så här, förhoppningsvis inte alls mer? Därefter blir ju pisken bara något att peka med.


Vad är det som styr Basta? Finns det ett isolerat beteende som heter ”sensivitet”, som finns med som punkt i SWKK´s beskrivning? Isåfall är det ju som Larry sa, hennes låga sensivitet överskuggar för tillfället de andra egenskaperna.


Om det inte är låg sensivitet, vad är det då? Överdrivet förutseende?


Någon klok människa kanske tänker nu, att ”förstår inte människan att det är HON som är problemet??!!”

Till mitt försvar så måste jag ändå säga och tro att jag tror inte att jag är det enda problemet här…..det måste vara något mer.


Och vad säger det här om framtiden? Kan jag fortsätta inbilla mig att jag har en bra hund, eller innebär det här begräsningar?


Om någon läser detta så får ni gärna komma med era tankar och idéer, emottages tacksamt! (För den som inte räknat ut det, så måste man fylla i svaret på räknetalet för att kunna skicka meddelandet….)


Varje svar väcker ju som bekant nya frågor. Och Bastas största frågor just nu är;

 

-”Vad var det för fel på mitt sätt att valla då?”

och

-”Är HELA världen emot mig?”


Nina och Diesel funderar under Joel´s bevakning


Annie och Kellie

-------------------------

Kurs för Joel Svensson arrangerat av Dömsta gård, del 2

Kurs med Joel Svensson den 4:e juni igen, arrangerad av Dömsta gård utanför Köping. Denna gång höll vi dock till hos Anna Olsson utanför Kungsör som har en stor besättning med drygt 800  tackor på deras gård som låg hur vackert som helst.

Jag konstaterade igår att vallhundsträningen, förutom att själva träningen är otroligt givande och rolig, gör att man träffar massor av trevliga, praktiska och jordnära människor (my kind of people…..)  samt dessutom ser många ENORMT vackra platser i landet. Platser man aldrig hade fått se annars!

Även vädret var vackert, ja i det närmaste mördande varmt…..väl medveten om min svaga hjärna som alltid hotar med migrän försökte jag att inte sitta vänd mot solen hela tiden och jag hade tunn långärmad tröja och byxor på mig för att undvika att bli bränd och för varm……en taktik som visade sig fungera alldeles utmärkt, Nina hade dock lite problem och blev svettig bara hon tittade på mig.

Vi vallade på en grupp med Dorset-tackor som visade sig inte vara alldeles enkla, men dock väldigt ärliga……var inte hunden HELT rätt i placering och tryck så tappade man dem eller så ställde de sig i ett hörn och vägrade gå ur. Väldigt nyttigt. De flesta hundarna lämnade också många gånger kvar de/den tjurigaste kvar i hörnet och tog bara med resten, så det gällde att lägga press på hundarna. Det var just ”plocka ur hörnet”-övning som vi gjorde i princip hela dagen, och var trots att det låter tråkigt väldigt givande.

För att spara på gruppen gjorde vi en liten avstickare ut på nästa gärde efter lunchen, där ca 100 tackor gick med sina lamm. Alla provade att valla den stora flocken en gång var, utom jag som avstod. Jag var ju sist ut, och hann och se hur det blev effektiv avinlärning på lydnaden......Det går ju överhuvudtaget inte styra hunden till att klara en sådan uppgift, det är bara att låta den komma underfund själv.

Första passet i 25:an så fick jag cred för att vi gått framåt gällande attityden hos Basta.
Som vanligt så tilltar dock Basta´s envishet med varje pass, så även igår. Och tyvärr kan det väl vara så att det inte enbart är hundskrällets fel. Precis som Ann så tycker också Joel att jag måste varva ner själv, jag tappar pondus och tydlighet mot hunden för att jag blir stressad och fokuserar alldeles för mycket på allt som ”inte får hända”. Istället ska jag tillämpa ”spansk barnuppfostran”, dvs ge hunden förtroendet att göra övningen med övertygelse om att den klarar det – och gör den fel så får den ta konsekvensen ……istället för att säga ”du ska inte….” säga varsågod och blev det fel så ”vad i h-e…….!”

Och det är klart att kommer jag ut med Basta i hagen och startar lugnt och genomtänkt för att sedan bara öka och öka i stress själv samtidigt som Basta blir envisare och envisare så ska man kanske fundera på vad som kommer först – hönan eller ägget…….

Odd-Magne gav mig ett bättre ord på Bastas envishet = låg styrbarhet. Detta ligger tydligen en del hos Talker, dvs Basta´s pappa, vilket låter troligt då Basta´s halvsyster från Norge också var med igår. Hon är tre månader äldre än Basta, och var en jättetrevlig hund (tycker jag ) men nog lyser det lite ”envis djävul” även i de ögonen. Jag upplevde dem som väldigt lika i fårhagen.

 

Lite spännande är dock att den tiken och Basta var de enda hundarna som inte en enda gång lämnade kvar någon sur tacka i hörnet…så frågan är om deras strenght påverkar styrbarheten negativt, eller hur detta hänger ihop. Har slängt iväg funderingen till maestro, men inte fått svar ännu. Återkommer i ärendet.

Joel summerade med att vi skall fortsätta jobba med attityden på det vis han instruerat, och ge det tid över sommaren. Så väl vi hittat rätt där, så går resten fort. Låter sunt, och lovande ändå (optimist som jag är……..).

 

TACK Nina för att du säljer Joel till oss med dina arrangemang, TACK för god mat och många skratt åt flummig Nina (ska bli en upplevelse att se vad lite alkohol kan göra med en sådan människa ) och TACK till Anna om hon hade läst detta för upplåtande av hus, mark och får!


Delning med en så stor flock får en annan mening.......Lite som när Moses delade havet liksom....


Meretes tik med samma pappa som Basta

Från åskådarplats i hagen med de hundra tackorna