Jag & Gemma Vårt Kisakulla
Egentligen heter jag Veronica Nyman, men kallas ofta ”ia” av familj och vänner. Jag är född 1972, och första hunden i familjen köpte vi 1978 – en berner sennen tik på åtta månader som var omplacerad, Dessie. En god och glad tjej, paniskt rädd för alla främmande karlar, men världens bästa kompis! Hon var med överallt, när jag och kompisarna lekte i skogen så såg hon alltid till att vi kom hem igen utan att gå vilse. När jag var ensam hemma höll hon mig sällskap. Hon följde med mig på grabb-raggarstråt, och visade sig ha ypperliga talanger för att locka till sig de allra snyggaste exemplaren…..I nästa vända hade hon hon å andra sidan den självklara pälsen att gråta ut i, när desamma inte gjorde som jag ville…….
Inspirerad av en kompis, som tränade och tävlade agility på hög nivå och dessutom hade föräldrar som drev kennel, så försökte jag allt träna vår gamla Dessie. Och visst, föll andan för dagen åt rätt håll så såg det ju riktigt bra ut, men man insåg ju snart att lydnadstävlan inte var aktuellt eftersom hunden skulle sätta av i sken bara den fick syn på domaren……..
Jag gick tre kurser på Falbygdens Brukshundsklubb, mitt ibland alla stelbenta gamla brukshundsgubbar. Kurs nummer tre avslutades med lydnadsprov motsvarande Lydnadsklass ett, och vi fick omdömet ”mycket bra, för att inte vara schäfer”.
När kompisen Helena skaffade hund 1991, så valde vi att byta klubb till Tomtens Brukshundsklubb som enligt ryktet skulle vara mer vidsynt ifråga om ras.
På den vägen är det……många blev kurserna, och många blev tävlingarna. Vi slet ganska hårt jag och Skorpan, hennes mentalitet var allt annat än enkel att hantera – skotträdd, miljörädd, liten nyfikenhet och inte mycket till arbetsmotor. Men jag lärde mig massor, och kul hade vi! Lydnadsprovsdiplom fick vi ihop, och några starter i Lydnadsklass 2 också.
Jag var redan från start väldigt engagerad i mycket på klubben, satt med i ungdomsstyrelsen, PR kommittén, gjorde medlemsbladet………men allra mest trivdes jag nog ändå med kursverksamheten – jag gick assistentutbildning redan 1992, och hjälpte till i kurserna varje termin. 1993 påbörjade jag instruktörsutbildningen, en ettårig utbildning i Skara som omfattade minst ett pass i veckan, och vi examinerades våren 1994. Jag gick alla specialkurser jag kom åt – sök, spår, rapport, skydds, mentalitet…….Ju mer jag läste, hörde och såg, desto mer ville jag veta. Sådan är jag fortfarande………
Gemma hade ju dessutom mot alla odds blivit en riktigt bra vallhund till mina får, helt oplanerat. Så hon fick nöja sig med att vara barn-, kontor- och fårpassare – vilket hon trivdes och trivs alldeles ypperligt med.
Eftersom Gemmas uppfödare båda var aktiva inom mentaltester, som domare och testledare, så gjorde min nyfikenhet att jag 1996 också hade utbildat mig till mentaltestfigurant. Jag var aktiv inom testverksamheten under några år, men nu använder jag mig bara av kunskapen i mina kurser. Hundens mentalitet och vårt förhållande till hunden är ämnen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och därför har också valp- och fortsättningskurser varit de kurser jag allra helst hållit.
Jag har också hållit föredrag på klubben varje termin om hundens ursprung, hundens utveckling och ledarskapet – roliga kvällar med givande diskussioner!
Nu har jag inte hållit vare sig kurser eller föredrag de sista tre åren, av olika anledningar. Istället har jag tagit emot ekipage från klubben som behövt lite extra hjälp (typ problemlösning) utöver det som redan erbjuds i kurserna, och instruerat dem enskilt efter behov.
